Runt, runt, runt, runt, runt…

De flesta klarar av att röra sig 1 km på sju minuter, men att göra det på en 546 meter lång bana i 388 varv under ett dygn. Det är det färre som klarat av.

Möt en som gjort det, vår jympaledare och även vinnare av Bislett-24 2011, Maria Jansson, som svarar på frågan:
Hur känns det?

Jag möter en pigg och, som det ser ut, utvilad Maria knappt två veckor efter målgång. Men Maria vilade bara ett dygn, för därefter var det övningsvecka med P4, där hon jobbar som officer.

– Egentligen borde jag vilat 14-dagar efter loppet men det blir inte alltid optimalt.

Hur kommer man på att springa så långt?
– Den frågan får jag oftast, säger Maria leende och berättar att intresset började på militärhögskolan i Halmstad. Rune Larsson, Sveriges mest meriterade långdistanslöpare, föreläste om att utmana sig själv och att nå sina mål.

Tanken på tidslopp var väckt och tillsammans med en kursare bestämde de sig för att
prova 6-timmars i Skövde 2008. Utan att riktigt veta hur man lägger upp ett lopp gick
det bra berättar Maria. Och allt eftersom de började ”skrota runt i den världen” och träffa andra så blev de inspirerade. Med erfarenhet av bara ett fåtal tidslopp testade hon Bislett-24 förra året, innan årets (2011) tävling på Bislett.

Förberedelser & genomförande
– Man kan inte säga att det är roligt att springa runt, runt i 24 timmar, säger Maria. Att springa från A till B är en helt annan upplevelse. Det intressanta är att få veta vad kroppen klarar av, hur den beter sig. Det är en kombination av fysisk och psykisk påfrestning. Svårigheten ligger i utmaningen. Hade det varit lätt hade alla kunnat göra det, säger hon.
– Det är tjockleken på pannbenet som är avgörande, om man skall klara av det.

Ett lopp får man lägga upp precis som man vill. Ta de pauser som behövs, gå, springa, äta, toa, och sova som man vill. Maria menar att det är en del av tjusningen. Bara man slipper DNF i protokollet dvs. att man inte kommer i mål.

– Det är mer ansträngande att springa ett tidslopp än en sträcka, säger Maria. Det spelar ingen roll hur snabbt du springer för du kommer inte i mål fortare för det. Man kan inte heller hålla koll på andra eftersom alla springer med så olika upplägg.

Planen
Det är olika från person till person hur man laddar. Sista veckan äter hon som vanligt. En del fett och så blir det en obligatorisk pizza dagen innan. Planen för loppet är att bestämma ett mål på hur långt hon tänker springa och delade det på 24 timmar. Sedan var det bara för supporterna att hålla koll så att hon inte sprang för fort eller för långsamt och de hade fått tydliga instruktioner om vad de skulle göra. Med en av supportrarna ord i huvudet: ”du vet vad som behöver göras, nu är det bara att gå ut och göra det”, var det bara att göra Det.

Halvvägs…
– De jobbigaste timmarna är under de första 8-10 milen. För det är innan man får börja kämpa. Men sedan när det börjar bli dags att anstränga sig, när agnarna skiljs ut och en del börjar gå och lägga sig. Då blir det jobbigt på ett annat sätt, samtidigt som det är skönt när man kommit över 10 mil. Då är det bara 10 mil kvar till målet och man kunde börja räkna ner.

18 mil
– Det går alltid långsammare i slutet, säger Maria för man är ju mer sliten då. Och det var i detta skede som Mara fick en mental kollaps. Hon blev stelare och stelare efter varje stopp. Hon gick ett varv, fick lite mat men det framkallade bara kväljningskänslor.

– Jag ville bara lägga mig ner i ett hörn. Jag tänkte att jag aldrig kommer att klara av det, säger hon. Men helt enligt instruktionerna ”sparkade” hennes supportrar henne i baken, hon gick några långsamma varv och sedan gick det över. Maria säger att alla vet att det kommer en mental svacka, det drabbar alla och det går över. Hon är tacksam för sina supportrar som sov i skift för att kunna peppa henne hela vägen.

20 mil & målgång
Efter 20 mil fick Maria återigen en mental känslostorm. Men denna gång av glädje för då hennes eget mål uppnått och det var en dryg timma kvar.

– Men lite långt kvar för att spurta, som hon säger? Då var det dags för nästa mål, det svenska rekordet, så det vara bara att pinna på…

Och, Hur känns det?
– Nu känns det bra. Kroppen mår bra, lite stel fortfarande och fötterna är lite ömma. Men då kändes det inte så bra, svarar Maria och antyder några foton som vi aldrig kommer att få se? Men känslan på prisutdelningen var underbart häftig. Men hon tror inte att hon har landat ännu. Hon var så intensivt fokuserad och får titta i statistiklistorna för att fatta.

Rörelseglädje
Maria får känslovågor av tacksamhet efter loppet för att hon kan röra sig. Hon har varit skadad (diskbråck) och det är en skada som gör sig påmind ibland. Under två månader kunde hon knappt röra sig.

Maria är även ledare för Jympa/intensiv och puls medel och tycker det är ett bra komplement till löpningen och för sin skadade rygg. I jympan tränas hela kroppen och det gynnar även löptekniken. Vilket visar sig frampå småtimmarna när en del börjar få slagsida berättar hon.

-Alla borde pröva att springa långt någon gång i livet, säger Maria. Är man bara normalt tränad så klarar man att ta sig igenom, bara man vill och man lär sig en del om sig själv. Ta det som en utmaning avslutar Maria.

Foto:
Bislett-24: Bislett-24 hemsida
Cross training med Friskis&Svettis: Anders Erikson
Intervjun, text och bild: Göran Kornestedt

<< Gå tillbaka

Kommenteringen är stängd.

GÅ, CYKLA, ÅK BIL eller BUSS. SÅ HÄR HITTAR DU TILL OSS.
GÅ, CYKLA, ÅK BIL eller BUSS. SÅ HÄR HITTAR DU TILL OSS.
Följ oss på Facebook